Anna Greta Wide

Diktsamlingen: Orgelpunkt

Utgiven 1944

En människosjäl är en fuga

av trotsiga stämmor, som stiga

ur djupen, som locka och suga,

och mörkren, som drömma och tiga.

De trotsiga stämmorna jaga

i svindlande skräck genom stormen

och skria och snyfta och klaga -

men lyda den tvingande formen.

De trotsiga stämmorna strida -

men plötsligen enas de alla -

och falla och sjunka och glida -

och glida och sjunka och falla -

och glömma sin skräck och sin plåga

och samla sig villigt och tungt

i kärlekens drömmande, låga,

vibrerande orgelpunkt.

All denna mångfald bär du i ditt blod

i lycka eller lojhet eller leda:

oändlighetens tempelstilla flod,

den obefarna, bottenlösa, breda -

och mänskolivets bullersamma bäck

med ystert skum och mörka bottenflöden -

och ensamhetens lockelse och skräck -

och livets stora kärlekshat till döden.

Här går den väldiga urskogsfloden

evig och helig och moderlig fram

djupt under straffet och ärestoden,

svindlande stolthet och brännande skam -

djupt under formerna, djupt under måtten,

djupt under dygderna, djupt under brotten

ligger ändå som en bärande botten

flodens befruktande, gyllena slam.

_

Om du vill lyssna när floden sjunger,

då får du höra en underlig sång:

"Jag är din mättnad och dock din hunger,

jag är din frihet och ändå ditt tvång,

jag är befrielsen, jag är förtrycket -

trotsa mig gärna, men inte för mycket -

då skall jag ge dig det kostbara smycket -

då får du komma tillbaka en gång."

Kanske regeras en människas öden

mindre av lusten och mer av skräcken -

skräcken för livet och skräcken för döden -

renhetens skräck för den första fläcken -

skräcken som visar att innerst inne

människans bröst är så rörande bräckligt,

skräcken som rotas i barnets sinne:

skräcken att inte bli älskad tillräckligt.

I:

Jag önskar alla andra

det bästa som jag vet.

Jag kan ju inte be för dem

i alla min gudlöshet.

Men skulle jag försöka,

då tror jag att det kom:

"Låt inte någon finnas till,

som ingen tycker om!"

_

Om människor är ringa

och fattiga - än sen,

om bara de blir älskade,

åtminstone av en.

För rikedom och ära,

det låter kanske bra.

Men kärlek är i alla fall

det enda vi vill ha.

II:

Om Du förstår att kärleken är blind

och lätt går vill i ödslighet och vind -

_

och om Du vet vad ingen av oss visste:

att hat är bara kärlek som gått miste -

_

då ber vi Dig om återkomst och hamn

i alla vår vilsegångna kärleks namn.

Du som ungt och ljuvligt outslagen -

nu älskar du som ingen annan gång!

Du älskar hela världen hela dagen -

och nu om våren är ju dagen lång.

Du älskar ännu inte någon annan

och kallar ännu ingenting för ditt.

Om kvällen har du drömmar över pannan

och älskar, älskar ut i rymden fritt.

Du går i unga hasselsnår, och snuddar

med kinden vid ett gyllenböljigt hänge -

och sedan somnar du på heta kuddar

och sover fjärilslätt och inte länge ...

Jag går på vägen i blåst och sol

och håller i handen en blå viol

och svarar försiktigt en gök som gol

och ler åt en mask som krälar.

Så här om våren när allting sker,

då går man känner och hör och ser

och lär sig så småningom mer och mer

om kärlek och människosjälar.

Med all vår kunskap och alla vår list

och all vår stolthet och all vår brist

så är vi små älskande liv till sist,

precis som den här violen,

och längtar och längtar dagen lång

att slippa stolthet och trots och tvång

och saligt slå ut med en enda gång

mot solen, den enda solen.

O denna vår vidunderliga ära,

den är ett sällsynt klädesplagg att bära!

Den tynger och den trycker och den skyler

men värmer mycket mindre än den kyler.

_

Den utestänger solen ifrån huden.

Vi frysa i den pansartjocka skruden.

Med kalla lemmar röra vi oss stilla,

som anstod själva rörelsen oss illa.

_

Ja denna vår vidunderliga ära,

den är ett sällsamt klädesplagg att bära -

O mänskosjäl, när kastar du ditt pansar

och rusar ut i solskenet och dansar?

Jag läste en gång en bok, där det stod

att vill man bli lycklig, så skall man bli god.

_

Jag tror att det nog varit mer på sin plats

att visdomsförkunnaren vänt på sin sats.

_

Jag tror att det ät lite svårt ibland

att bara bli lycklig i andra hand.

Att gå där och ingenting själv ha fått

men unna de andra allting gott,

det är kanske människans tyngsta lott

och svåraste värv att fylla.

Och lyckas hon däri, då kan hon allt,

då är hon en fé och ljusgestalt,

då gror hennes kärlek tusenfalt

i själarnas mörka mylla.

Men lyckas hon inte, som ofta sker,

och orkar hon inte älska mer,

då har hon sitt liv, som tar och ger,

och inte sig själv att skylla -

att gå där och ingenting själv ha fått

men unna de andra allting gott,

det är kanske människans tyngsta lott

och svåraste värn att fylla.

Majvinden spelar sin veka romans.

Skickligt är spelet och ljuvligt är stycket.

Himlarna tindra av blåhet och glans.

Världen är stor och vi älska den mycket.

Livet är svårt och vi veta det väl -

växer med vemod och blommar med tårar.

Bitter är våren i människans själ,

bittrast av skapelsens vårar.

Nu tillber jag livet för rymdens skull,

ty rymden är utan gränser,

och all denna gränslösa rymd är full

av paradisblå essenser!

_

Allting är en rymd och jag själv en doft,

en rök av en offerlåga -

av tvivlande fromhet och vingat stoft

och älskande oförmåga.

_

Jag lever. Det räcker. Jag själv är mull.

Men rymden är utan gränser.

Och all denna gränslösa rymd är full

av paradisblå essenser!

I gryningstimmen studsar ljuset

mot hjässan som ett lekfullt slag:

"Nu härskar jag i hela huset

en lång, välsignad, solig dag!"

Men mörkret susar kring din panna

och leker varsamt med ditt hår:

"Det är hos mig som di skall stanna

i hundra millioner år!"

Djupt under allt som din tanke kan pröva,

djupt under samvetets bud och förbud

lever det blinda, det stumma, det döva,

lever ett väsen som bara är hud,

sover ett foster med lemmarna krumma,

saligen drucket av rusande must:

urlivets blinda och döva och stumma

mättnad och vila och värme och lust.

Den lever inom oss dag och natt,

den maktlösa skönhetsdrömmen.

Den klingar ibland som ett saligt skratt

ur nätternas innandömen.

Den strömmar ibland som en lycklig gråt

ur dagarnas högtidsstunder.

den liknar en skönsmyckad segelbåt,

som svindlande lätt går under.

Den liknar en kyrka med halvrest mur,

som längtar men inte vågar

att lyfta sin bedjande arkitektur

mot himlen i slanka bågar ...

De största och starkaste makter jag vet

är skräck och kärlek och ensamhet.

I.

Ensamma måste vi vara -

fastän på olika sätt.

Inte är ensamhet bara

ensamhet rätt och slätt.

Ensamhet värmer och kyler,

ensamhet gråter och ler,

ensamhet röjer och skyler,

tar och ger.

_

Ensamma måste vi vara,

leva i olika land -

därför kan ingen förklara

undret som sker ibland:

livet slår upp i en flamma,

dubbel, betvingad och het,

först när vi mötas i samma

ensamhet ...

II.

Den som har känt hur ensamheten slår,

han är för stolt att visa sina sår

och går där ensam genom alla år.

_

Den som behöver människorna bäst,

han fruktar också människorna mest

och går ibland dem som en okänd gäst.

Färgerna smälta till skymningsblont.

Gränserna flyta ihop.

Sakta förtona vid blek horisont

fåglarnas hemlösa rop.

_

Själv har du färger och gränser och mått,

själv har du ropande röst -

ändå är någonting oförstått,

ensamt och sjukt i ditt bröst.

_

Någonting av dig är utanför

detta som år efter år

lever och kämpar, försonas och dör,

jordas och återuppstår.

_

Leende fläktar kring sovande trakt

skymningens smeksamma luft.

Utanför står en okänd vakt

människans trötta förnuft.

Och plötsligt, plötsligt är du utanför

ditt eget liv, din ära och din skam -

och plötsligt känner du, och ser och hör,

hur obetvingligt världen växer fram -

hur livets alla fosterhinnor sprängas -

hur vanan sakta lossar sina band -

hur stora obekanta lyror strängas

i stora obekanta löftens land!

Stolthet och ära och skam och nesa

lägger du av dig som slitna plagg -

naken gör själen sin tysta resa

in i ett land av kristall och dagg.

_

Skuld och försoning och straff och ånger

sluta sin gråtmilda kontradans,

medan förklaringens frihetssånger

tona ur rymder med marmorglans.

_

Klander och lovord och hån och smicker:

dammkorn som snuddat din hud och mun -

allt är försvunnet, när tyst du dricker

vishetens vatten ur livets brunn.

Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.

Och det är inte någon annans likt.

Och du kan handskas med det ganska fritt.

Men ändå är det inte riktigt ditt.

_

Du kan förråda det för mat och sold.

Du kan förtrycka det med hot och våld.

Du kan förneka vad det innerst vill.

Men mycket skall det inte tjäna till.

_

Du skall till sist med ödmjukhet förstå

en sanning, som är prövande att nå,

och som du kanske tvivlar på ännu:

Ditt liv är mycket starkare än du.

Jag tror på livet, och jag tror att livet

är inte ont och inte heller gott,

men det är outsägligt övergivet

och ungt och längtansfullt och oförstått.

Ty livet liknar dem som äro unga,

dem som gå vilse i sin ensamhet

och måste älska, skapa eller sjunga

sig fram till denna övermänskligt tunga

gemenskapsväg, som bara döden vet.

_

Jag tror på döden, och jag tror att döden

är inte ond och inte heller god,

men den tar till sig njutningen och nöden

och luftens köld och värmen i vårt blod.

Ty döden liknar dem som äro gamla,

dem som till sist ha slutat att gå vill

och sitta i sin spiselvrå och famla

med lugna händer för att samla

åt gårdens folk det som hör gården till.

Minns du den gången när du plötsligt kunde:

nu var det något underbart som hände! -

och återgick till sysslan som du skötte?

Den gånge var det livet som du mötte.

Du hade något ansvarsfullt att göra -

och livet såg och ville inte störa,

men smekte dig så varligt som man smeker

ett barn som sitter i ens knä och leker.

Vi skola frukta och älska livet,

så att vi icke i överdöd

klandra det hårt eller överdrivet

eller förakta dess milda nåd.

Och om vi vidare samfällt lova,

ära och prisa det varje dag,

skola vi få såsom lön och gåva

frid på vår jord och ett gott behag.

Du söker en lust som inte finns,

en lycka som bara blodet minns.

Den flöt genom hjärtat i mjuka slag

långt före ditt första andetag.

Den susade lent i ditt blodomlopp,

när kroppen var själ och själen kropp.

Den band ditt liv i ett sällsamt tvång

att älska och hata på samma gång:

att hata döden, som slår så vilt,

att älska döden, som ler så milt,

som sjunger så stilla som hjärtats slag

långt före ditt första andetag.

Den stora dyningen slår och slår.

Du klamrar dig fast vid en klippa.

Du vet så väl vad som förestår.

Du vet att du inte man slippa.

Du suger dig fast med hand och fot,

med naglar och mun och tänder.

Du spjärnar emot, emot emot -

tills någonting plötsligt händer.

Du släpper taget. Du snyftar till.

Du känner musklerna slappas av

och sinnet bli vekt och böjligt -

och vet att du ingenting annat vill

än sjunka i detta stora hav

så hastigt och djupt som möjligt.

En nattvind sjunger. Den har gråt i rösten.

Jag ligger mycket stilla. Jag är rädd.

Jag trycker plötsligt händerna mot brösten.

Det är så hett och kvalmigt i min bädd.

Det bultar häftigt under vänstra handen.

Det är mitt blod. Jag vet att det är rött.

Vem är jag själv - den vita konfirmanden?

Är jag musik, atomer eller kött?

Har jag en själ och vart skall den ta vägen?

Det där om helvetet är bara skrock.

Det där om himlen är förstås en sägen -

Vad det blev tungt på mina ögonlock ...

I sommarnattens mjuka dagerspel

gick du och jag och talade om livet.

Vi visste att vi båda hade fel:

så blev vårt tal alltmera överdrivet.

Du påstod att det bara var en villa,

och jag gick ed på att det inte fanns.

Och sedan blev vi tysta och stod stilla

och såg rakt in i junimånens glans.

Sen talade vi visst om något annat -

om månen vill jag minnas att det var -

och daggen föll och vinden hade stannat

och rymden var förväntansfull och klar.

Vi vandrade i månskensflodens svall

så sakta som två människor kan vandra,

och tillstod lite skamset för varandra,

att livet kanske fanns i alla fall -

Undret kom till mig med solens lopp.

Guldregnet föll över bädden,

rann som ett solflöde över min kropp,

fyllde min själ till brädden.

Lusten jag kände var inte en mans,

inte en älskande kvinnas -

salig förnamn jag med vikande sans

lusten som inte kan finnas:

inte en kvinna, inte en man,

ändå ett jublande möte -

_

Domnande låg jag, och allt försvann,

medan det solvarma guldet rann

över mitt öppna sköte.

Jag älskade någon, jag vet inte vem -

så måste jag bort från mitt barndomshem.

_

Jag önskade något, jag vet inte vad -

så måste jag bort från min barndomsstad.

_

Jag gick och jag gick utan ro eller rast

och vänner och pengar försvann med hast.

_

Jag sökte och sökte, jag vet inte var -

och nu har jag bara längtan kvar.

_

I främmande land går jag fattig omkring,

och ändå så ångrar jag ingenting.

_

Det gäller ju inte att klara sig väl.

Det gäller att rädda sin lenade själ.

I.

Du som har sökt den främmande musiken

i allt och alla, hopplöst och förteget -

jag älskar dig för att du är besviken

och därför att ditt öde är mitt eget.

Vi äro stumma violiner,

tyst väntande på obekanta stråkar,

och all vår längtan är en pil som viner

mot livets medelpunkt - och inte råkar.

Den längtan har dock intet övervunnit.

den är den stumma gråten i vår hals.

Du som har sökt och ingenting har funnit -

jag älskar dig för att du sökte alls.

II.

Kanske, kanske livet gömmer

någonting som bara finns -

inte vakar, inte drömmer,

inte gillarm inte dömer,

inte minns -

någonting som bara finns.

_

Kanske, kanske en gång går jag

långt från alla rösters ljud -

underliga trakter når jag,

underliga ting förmår jag,

plösligt får jag

sällsamt bud,

och jag viskar: "Nu förstår jag,

Gud ... "

Du döda liv, som bara är en vind

över en ökens ofruktsamma dyner -

jag älskar dig så smärtsamt som en blind

kan älska minnet av sin barndoms syner.

_

Jag älskar dig i kraft av vad jag minns

och inte alls i kraft av vad jag känner.

Jag känner bara detta: om du finns,

så är du nu en ökenvind som bränner.

_

Jag minns en annan vind - den var så våt,

den kysste mig så att jag måste skratta,

den kysste mig så att jag brast i gråt -

men varför har jag aldrig kunnat fatta.

_

Du döda liv - den vinden var väl du?

Ty minnet av den vinden är tillräckligt

för att jag måste älska dig ännu,

besviket, tyst, förbittrat - outsläckligt.

Vänliga mörker, välv dig stort.

Göm mig så gott jag kan gömmas.

Det är något ont som jag kanske gjort -

jag minns inte riktigt, det gick så fort,

men nu skall jag fångas och dömas.

Vänliga mörker, välv dig vått.

Göm mig och låt mig gråta.

Jag måste få gråta, det lenar så gott,

det känns som om jag nästan förstått

en del av min väldiga gåta.

Vänliga mörker, välv dig lent.

Göm mig och visa mig detta:

att gränsen som går mellan smutsigt och rent

är inte så särdeles allvarligt ment

är inte så enkel att sätta.

Vänliga mörker, du som ser,

när människor ingenting skönja mer

men ångestfullt famla och treva -

vänliga mörker, välv dig mjukt

om allt som är vilset och smutsigt och sjukt

och ändå är tvunget att leva!

O människor - vad vill jag er i grunden?

Jag vill att ni skall skydda mig för stunden

mot ångesten, som lurar i förskräck.

För övrigt vet jag inte vad jag vill er

men klamrar mig besinningslöst intill er -

_

Skall detta kallas kärlek - eller skräck?

Gråtande föddes du, våt av blod. -

Visste du vagt vad som förestod?

_

Främmande levde du, stel av köld. -

Hade du kölden till värn och sköld?

_

Leende gick du i natten in. -

Hade du lämnat den någonsin?

Du måste ha kärlek till varje pris,

om inte du skall försmäkta!

Du går genom världen på tiggarvis

med armarna framåtsträckta.

Du får kanske intet - då dör din själv -

du får kanske bara litet -

då vandrar du vidare likaväl,

beslutsamt och sammanbitet.

Du får kanske mycket - då smälter din is,

då töar din mylla i vårens dis,

då blommar ditt knoppande paradis,

det gömda och oupptäckta.

Mitt barn, jag är gammal och ganska vis,

min visdom är nyttig som dryck och spis:

du måste ha kärlek till varje pris,

om inte du skall försmäkta!

Min värld är varken skyddad eller rik.

Det blåser över ödemarken fritt.

Ett kaos av förvirrande musik

är allt som jag ibland kan kalla mitt.

Och fastän något under måste ske,

om kaos skall få sammanhang och form -

så faller jag i stoftet för att be

en bön till denna löftesrika storm.

Vid yttersta gränsen av det som är jag

finns något som är varken natt eller dag -

kanhända en gryning med sjöfågelsskrik,

kanhända en skymning med med kammarmusik,

kanhända en blandning av oror och ro,

kanhända en jordmån där något kan gro.

Om Anna Greta Wide

Widedikter i bokstavsordning

Margaretas hemsida