Anna Greta Wide

Diktsamlingen: Nattmusik

Utgiven 1942

Jag har försökt att stå på tå

och upp till Karlavagnen nå.

Jag ville ju så gärna

få röra vid en stjärna.

_

Jag lyckades få tag på en.

det gör jag aldrig om igen.

Fastän den lyste renast,

så slocknade den genast.

_

Det finns så mycket underbart,

som högt i rymden strålar klart

men blir till mull och bränder

i människornas händer.

Förlorad verklighet

Det var en gång en verklighet som fanns

och inte var av flyktiga motiv

och drömmar och förhoppningar och minnen -

_

ett landskap som var glänsande av glans

och ljust av ljus och levande av liv

för alla mina överrika sinnen -

_

det första, långa sommarlovets land,

där dagarna beständigt voro blå

och nätterna beständigt voro korta -

_

och i min lilla sommarbruna hand

låg livet och var enkelt att förstå -

Och detta är för längesedan borta.

Mitt öde

Mitt öde glider ut ur mina händer -

försiktigt och förunderligt ömt -

och liknar några åldriga legender,

som jag har läst och älskat, en i sänder,

och efteråt begrundat och bedömt -

och nu för längesedan glömt.

Dröm om ett arkiv

Jag var i ett förunderligt arkiv

med många och förunderliga skrifter.

De handlade om människornas liv

och alla deras önskningar och drifter.

Jag kunde nästan ingenting förstå

och drev emellan hyllorna förteget.

Då fann jag i en oansenlig vrå

legenden om mitt ett liv som var mitt eget.

Jag läste början av det första stycket,

och jag blev tröttare för varje rad.

Av innehållet minns jag inte mycket,

jag bara minns, att jag blev inte glad.

Och plötsligt vände jag de många bladen

i häftig skräck för deras överflöd.

Och lättad läst jag på sista raden

med stora vackra guldbokstäver:

Död.

Underjordiskt vatten

Något följer mig nästan jämt,

mest i den djupa drömmen -

_

något välver sig obestämt

i varandet innandömen -

_

något som böljar blont och vagt,

något som sorlar lent och svagt,

något som finns och rörs och känns,

sorlar och böljar sakta

djupt under livets undre gräns,

som väpnade änglar vakta -

_

Är det kanske en källa klar

eller en flod som sjunger -

säg mig, jord, vilket namn den har!

_

Jorden tiger, förblödd och bar.

_

Ändå skulle den frågans svar

ha stillat min stora hunger.

Vårdiset

Vårdiset steg i silvergråa flikar

ur skötet av förklaringstysta vikar

som älvhänder, liljekyssar, dimmor

med gyllene och vattenklara strimmor.

_

Vårdiset sam försiktigt in i parken

så fjärilslätt som om det ville skona

det jäsande och kämpande i marken

som danar sig till stängel eller krona.

_

Vårdiset sänkte sig på trädgårdslanden

och kändes som en svalka och en lisa

för varje ung potatisgrodd i sanden

och varje liten rodnande rädisa.

_

Vårdiset kysste tingen, ett i sänder,

och kysste mig - som lade mina händer

över mitt hjärtas oförstådda gåta

och flydde undan för att bittert gråta.

Sömnlös monolog

Idiot, kryp ner och sov!

Dumma lipsill, inte gråta!

Grubbla får du inte lov,

tårar är så otäckt våta.

Du skall nog bli ren och snygg,

livet är av lut och lake.

Glöm eländet och var trygg,

somna nu, din arma krake!

Bölja

Mej skall ingen efterfölja,

inget skall bero på mej,

jag är bara som en bölja,

inte ska ni tro på mej!

_

Inte heller ska ni klandra,

att jag inte är hos er,

när jag är hos allt det andra,

som ni själva aldrig ser.

_

Jag är gladast, om ni tänker,

att jag inte riktigt finns

utan är en våg, som blänker

skenbart i er ögonlins.

_

Jag kan bara överskölja

stenen, som ni rotas kring,

jag är bölja, jag är bölja,

bölja eller ingenting.

Hemkomst

- - Jag drömde, att jag kom igen

ur trots och ensamhet och stort elände

till någon släkting eller barndomsvän,

som bodde kvar i barndomshemmet än

och tog emot mig, när jag återvände.

Gestalter rörde sig i låga rum -

otrolig låga, vänliga och skumma.

Jag stod på tröskeln, viljelös och stum,

och kände mig så liten och så dum

som om jag var den dummaste bland dumma.

_

Därute var septemberdagen sval,

och skymningen beredde sig att dala,

och rymden var av bärnsten och opal -

Och någonting föll av mig som ett skal,

fastän jag ännu inte kunde tala.

och lugnet spred sig till varandra lem,

och jag förnamn en egendomlig stämma,

som sakta sade:

"Du har kommit hem.

Så säga människor och du med dem.

Men innerst har du alltid varit hemma."

Men ibland -

Men ibland när skymningen är stilla

slutar jag förlägen att predika

om mitt eget bittra lilla ve,

_

och när inga fåglar längre drilla

låter livet alla dimmor vika

för att sakta låta undret ske:

_

alla vindar bli så blå och lena

som en fläkt från mycket fjärran länder,

vilka aldrig någonsin ha nåtts,

_

medan rymden lägger sina rena,

överslätande madonnahänder

om min pannas ångerfulla trots.

Strandsång

Det blonda havet heter lust.

Det mörka landet heter vånda.

Jag bor vid landets mörka kust,

helt nära vågorna, de blonda.

När det är ebb, är jag på land.

När det är flod, är jag i havet.

Till land hör kust. Till hav hör strand.

Här enar sig det dubbla kravet.

Här mynnar kampen i det tomma.

Här är det stillestånd och gräns.

Här doftar som en okänd blomma

det outsägligas essens.

Nattvandring

Jag går i natten tyst och oavvänt.

Och alla mörker äro mycket mjuka.

_

För dessa mörker har jag nu bekänt:

"Min själ är ond och mina tankar sjuka."

_

Av dessa mörker har jag nu fått svar:

"Barn, vad vet du om nytta eller skada?"

_

jag går i natten, jag vet inte var.

men mina tankar äro mycket glada.

Ögonblick

Jag vet! Jag har känt! Jag har hört! Jag har sett!

Jag håller mitt öde i tömmen!

Ett ögonblick kände jag nära och hett,

den sorlande underströmmen!

_

Jag vet! Jag är redo att ännu en tid

förbida, förtrösta, försaka!

Ett ögonblick gav mig sin svindlande frid

på gränsen av sömn och vaka!

Främmande

En främmande moders svala hand

har över min panna farit

långt långt borta i okänt land,

där aldrig jag själv har varit.

_

En främmande vind har kysst mitt hår

och strukit min sorg ur pannan.

Väl är det jag som står inför er står,

men ändå är det en annan.

_

Jag måste jubla allena tyst

åt dessa minnets klenoder:

jag är av främmande vindar kysst

och smekt av en okänd moder!

Mjukhetens idyll

Lena lamm med ull som dun

lekte på mjuka ängen,

sälgen klädde i silkesfjun

spädaste silverhängen.

_

Värmens vågor och rymdens sång

från svävande lärkan lilla,

luftens vaggande böljegång

sövde mig lätt och stilla.

_

Silkeshängen och svandunsull

och lärkornas jubilate -

Tänk vad jorden är kärleksfull

mot mig, min syndiga sate!

Siande flöjt

En flöjt, som från mitt öra

har varit utestängd,

son visa låter höra

i sommarstilla ängd.

En flöjt i fjärran trakter

förkunnar mig ett bud

från kärleksfulla makter,

gudinna eller gud.

_

Och denna fågellätta

och skira tempelsång

förkunnar bara detta:

"Du skall bli rik en gång.

Du skall en gång försona, som nu allenast slår,

och mogenhetens krona

skall skimra på ditt hår!"

Rymden

Vad det är ljust

i detta rum

där jag får bo och vara!

Jag står förtjust

och nästan stum

inför det underbara.

_

Min blick var skymd

av gråt en gång -

det kan jag inte fatta.

Mitt rum är rymd,

min själ är sång,

och mina läppar skratta!

Bön

O du som inte ryms i något namn

och inte gärdas in av någon tro -

Jag ber dig: Låt mig sjunka i din famn

så ljuvligt som när fåglar gå till ro -

och dricka av ditt underbara vin

så varligt som en stilla konfirmand -

och ligga som en villig violin

och vänta i din kärleksfulla hand.

Credo

Jag tror inte mycket på trivsel och tro

och själens bedövade mättnad.

Jag tror på bebådelsens tvivel och tro

och födelsens saliga lättnad.

Det unga inom mig förtröstar och tror

på den tinande vårvintertjälen,

det försenade fröet, som äntligen gror,

och den skapande människosjälen.

Liv!

Liv, det är underbart att bli dig nära!

Jag sjönk förundrad i din blonda famn

och glömde för den visdom jag fick lära

all världens ångest och mitt eget namn.

_

Jag sökte irrande en skammens källa

och kom förvånad till en helig brunn.

O du min stjärna. Ave maris stella.

Liv - du har segrat, kom och kyss min mun!

Tingen

Tingen växte som mandelblom

på tidens daggiga ängar

och skylde i drömmande jungfrudom

pistiller och ståndarsträngar.

Kalkar brunno som svala ljus

mot morgonhimmelens renhet,

och vinden sjöng i ett tidlöst sus

en sång om all världens enhet.

_

Sakta öppnades blommans skål,

och sovande viljor väcktes,

och flygande frömjöl fann hem och mål

i kalkar, som trånfullt räcktes.

Nya ting sågo dagens ljus

i goda och onda väsen -

men sakta tystnade vindens sus,

och frön föllo ner bland gräsen.

_

Denna värld är vår egen värld

av mångfald och drift och oro,

och dock är vårt liv en ständig färd

till den, där vi en gång voro.

Se, vårt liv är ett slitet plagg

om tunga människokroppar

men också strålande morgondagg

i mandelblommornas knoppar!

Dikt

Något dumt och tungt och löjligt

löses milt och blir bevingat.

Något trotsigt och omöjligt

tuktas hårt och blir betvingat.

Någonting vill inte falla

för sin egen döda vikt.

Det är detta som vi kalla

mänskoande eller dikt.

Förtvivlan

Riktig förtvivlan

har inget tal,

sitter där vara,

mal och mal.

_

Riktig förtvivlan

har ingen gråt,

gråten befriar -

efteråt.

_

Riktig förtvivlan -

O mänskosjäl,

skydde dig himlen

riktigt väl!

Ledan

Ledan går med slöa fjät

på vattensjuka gärden,

väver gråa spindelnät

om liv och kamp och värden.

Sorgen har sin övergång,

vad skall väl komma sedan?

Jo, då kommer, seg och lång,

den vardagsgråa ledan.

_

Rika liv och hårda liv,

kom an med sorg och fruktan,

pest och krig och brödrakiv

och övermänsklig tuktan!

Du får gärna knappa in

på ordningen och redan,

ge oss gärna rivet skinn -

men fräls oss ifrån ledan!

Skrattet

Vi ha lärt av vind och vatten

för vår stora längtans skull

orden, tårarna och skratten.

Gråten är av tyngd och mull.

_

Himmelskt lätta äro orden,

flyga högt och fara vill.

Skrattet är av denna jorden

men hör himmelriket till!

Jorden och människorna

Jorden är vår mor och vill oss väl.

Vi är hennes barn och vill oss illa. -

Underliga, dunkla mänskosjäl,

nog är du en oförklarlig villa.

_

Jorden är besinningsfull och god,

människorna hetsiga och hätska. -

Röda, tunga, underliga blod,

nog är du en outgrundlig vätska.

Till ondskan

Men med det allra djupaste underbara

kan du försöka göra vad du vill:

Att tankar äro skapade och klara.

Och att musik finns och att barn bli till.

_

Du orkar ändå inte. Sjunker samman.

Begriper plötsligt att du intet vet.

och falnar sakta i den klara flamman

av det som stundom kallas evighet.

Om det outsagda

Det som kan sägas är nog redan sagt.

I stum och bländande och orörd prakt

bor djupt i själarna det outsagda.

_

Det som är outsagt kan inte dö.

Det ligger som en morgondaggig ö

mitt i det skändade och ödelagda.

_

Din mun är längtansfull, men inte ren.

Hur skall den tåla evighetens sken

över sin stammande och skygga möda?

_

Men tystnaden är renare än allt.

Och den skall leva skönt och tusenfalt,

när våra rädda röster äro döda.

Getsemane

Du som är mycket ångestfull

och rotlös och ur led

skall inte för din stolthets skull

försöka vara med

_

i jordens stora glädekör

av skratt och skälmeri

men göra som den vise gör:

gå skälmarna förbi

_

och lämna jordens höga skratt

i alla änglars vård

och gråta ut en daggig natt

i månljus örtagård

_

liksom en vittberömd profet

i livets värsta stund

grät ut sin största bitterhet

i nattlig blomsterlund.

Sakrament

Om själv luften är så öm,

att du står upp som i en dröm

och går med själen överfull

för denna stora ömhets skull,

_

och om en mycket sällsam älv

begynner sorla i dig själv

och sakta blir en sång i dur,

fastän du inte själv vet hur,

_

då har oändligheten sänt

sitt underbara sakrament

- trots alla kyrkliga förbud -

till dig som inte tror på Gud.

Morgonen

Morgonen ler sitt ljusa och drömmande,

alltid lika hoppfulla leende,

aldrig prövande och dömande

arma människors onda beteende.

Morgonen ler sitt unga, betagande,

stilla jublande modersleende -

morgonen är ett allt fördragande,

stort och oförskyllt överseende.

Vårdagjämning

Jag älskar alla outsagda ord

och all i rymden slumrande musik

och vårfrudagens aningsfulla jord,

som ännu är så ofullgånget rik.

I denna stilla vårdagjämningstid,

när ännu inga groddar kommit fram,

vet jorden ännu ingenting om strid

och ingenting om stolthet eller skam.

Den bara väntar. Väntar och är glad.

Den väntar i den ljuvligaste ro.

Den väntar och vet inte ens på vad.

Den vet alls ingenting. Men den har tro.

Nyfödd

Barnet som i sin vita säng.

Barnet var fött i går.

Vinden gick över skog och äng

sakta och utan spår.

Vinden tog i en vit gardin.

Vinden var len och lat.

Månen sam genom rymdens vin,

kysk som en vit oblat.

Inget hände och ingen kom.

Tystnaden sade stilla:

allting kommer så småningom,

människobarnet lilla.

Sonatin

Doft kom i vågor ifrån roskvarteret,

sol flöt i strömmar genom middagsron,

och violinens samtal med klaveret

var fritt från varje smärtsam underton.

_

Motivet flög i höjden som en svala,

och hettan kunde inte stämma ner

den mest bekymmerslösa C-durskala

som någonsin har spelats på klaver.

_

Men plötsligt kom en skymningsmättad kåre -

då slutade klaver och violin

andante grazioso con amore

sin sommarljusa, korta sonatin.

Undret

Sakta förklingar en fågeldrill.

Fjärilar fladdra i parningsdans.

Någonting slutar att finnas till.

Någonting börjar som inte fanns.

Någonting övergår allt förnuft:

dödens och födelsens under,

skådat i strålande juniluft

några fördrömda sekunder.

Havet

Hav - du älskade, stora, blå,

fruktsamma moderssköte!

Innerst är det till dig vi gå

i bön eller kärleksmöte.

Fram ur djupet och ut till dig

bryta trotsets och längtans floder.

Äreport eller törnestig

leder till dig, vår moder.

_

Riken falla och sjunka ner,

ingen skall minnas namnen.

Havet sorlar och havet ler

och öppnar den vida famnen.

Vi ska inte i vånda gå

eller gråta så övergivet.

kring oss susar det stora, blå,

älskade moderlivet.

Navelsträngen

Människosjälens navelsträng

kan aldrig gå riktigt av -

den mynnar i doftande sommaräng

och källor och blåa hav -

den för ur de djupa skikten

det eviga livets saft:

_

den gränslösa tillförsikten,

som tror på det godas kraft

och botar det ondas sjuka

och blommar och ler och vet

i barnansiktenas mjuka

och rörande öppenhet

och svävar kring barnets vita säng

och över den gamles grav -

_

nej, människosjälens navelsträng

kan aldrig gå riktigt av.

Dafne

Min fötter

djupt i marken,

mina lockar och min hud

blevo rötter,

blevo barken,

blevo lövens kungaskrud.

Kronan bär jag

högt i dagern,

morgonljus och jungfruspäd,

Dafne är jag

eller lagern

och Apollons eget träd!

Drömmarna

Drömmarna gå om natten

ur jordens hemliga djup,

stiga som flimrande vatten

högt över hala stup,

sänka skälvande vånda

ned i ett hav av lust,

ned i sin egen blonda,

överströmmande must.

_

Drömmarna svepa mjuka

slöjor av milda ord

lent över denna sjuka,

självförpinande jord,

svepa ett dok om tingen,

vari den tillgift är,

som i evighet ingen

får eller ens begär.

Insomnande

Du sover inte och är inte vaken.

Du hör musik, men du vet inte var,

din själ är barnsligt och befriat naken,

och livets källa är oändligt klar.

_

Lent mörker faller över huvudgärden,

och sömnen kommer som en ljudlös älv.

Sen finns det ingenting i hela världen.

En mänskosjäl har sjunkit i sig själv.

Nattlig uppenbarelse

Och plötsligt är jag vaken mitt i natten,

betagen och förvirrad och förskräckt,

det böljar som av obekanta vatten,

det är av det som jag har blivit väckt -

och plötsligt ligger jag med våta kinder

och låter dessa böljor spela boll

med alla mina ängsliga förhinder

och alla mina snåla förbehåll -

och ljuvligt sjunga dessa vida vatten,

och väldigt brusar denna breda älv -

_

och plötsligt är jag ensam med mig själv,

så som jag ofta varit det om natten.

Men jag är mera underlig till mods

och mera yr än alla andra gånger,

ty jag har lyssnat till mitt eget blods

besinningslösa, höga segersånger -

_

och jag har sett vad ingen kan förklara,

och jag har druckit evighetens must

och stammar ännu på det osägbara,

högt snyftande av obetvinglig lust -

Nattmusik

Jorden sov i veka drömmar

lik ett barn, som blivit kysst.

men ur själens heta strömmar

höjde sig ett under tyst.

_

Upp i rymden steg en gnista,

växte och blev solen lik

för att mycket plötsligt brista

till ett hav av klar musik.

_

Jorden sov, och det var bara,

bara jag, som visste om

att den varma, gyllenklara,

böljande musiken kom.

Graven

En gång sov du i en grav

bortom alla land och hav.

_

Stilla drömde du i griften

nio tysta månadsskiften.

_

Nu är du så längtansfull

bara för den sömnens skull.

Fjärran går ett spinnrockshjul.

Fjärran skiner en låga gul.

Fjärran går en vagga tungt

djupt i jordens medelpunkt.

_

Du min moder. Du mitt barn.

Du mitt lenaste linnegarn.

Du mitt varma goda ljus.

Hjälp mig till min moders hus.

Dyningen lyfter sin blåa kam.

Dyningen stiger och faller.

Dyningen växer ur blodigt slam

och blommar med vita kristaller.

Allt är förgätet, men dyningen minns.

Allt är försvunnet, men dyningen finns

djupt under ögats bedrägliga lins

och minnenas bräckliga galler.

_

Dyningen söver dig. Sov, mitt barn.

Glöm både kyssen och kivet.

Dyningen driver dig. Driv, mitt flarn,

och glöm att ditt lugn är fördrivet.

Dyningen är så förunderligt god.

Dyningen är som en läkande flod,

röd som en människas hetsiga blod

och blå som det eviga livet.

Med mjuka steg kom någon till min säng

och fällde ner två himmelsblå gardiner.

Len gick en vind på blomstersållad äng.

Som änglar sjöngo många violiner.

_

Musikens tema slöt sig som en ring.

men intet annat tema var av nöden.

Sen var det tyst. Sen var det ingenting.

Det var visst det som kallades för döden.

Om Anna Greta Wide

Margaretas hemsida